..men åren går. Jag läste nyss på en blogg angående hur tjejer är så duktiga på att placera in varandra i fack. Till skillnad från tjejer är killar så mycket mer manana manana. Jag kan se tillbaka på min högstadietid. För det första så var jag verkligen en late bloomer, hade tidigt endel finnar, en kropp som växte i otackt. När jag tänker tillbaka så var jag nog mer av den fula ankungen haha. Men något som jag också tänkte på var att jag aldrig riktigt förstod grejen med att tillhöra vissa grupper och rätta sig i ledet. Jag försökte många gånger att känna tillhörigheten både här och där, men fann den liksom aldrig. På sommarlovet mellan 7 och 8 träffade jag min själsfrände, Johanna kom in i mitt liv och satte ett spår i mitt hjärta. Vi har haft våra ups and downs, men hon är min äldsta och absolut bästa vän. Men åter till skolan, jag minns långt ifrån allt från skolan. Men jag minns hur man tydligt kunde se grupper bildas. Mina föräldrar var verkligen en trygghet för mig, likaså stallet. I stallet fanns inga fack, allafall inte i mitt stall. Den roligaste tiden med hästarna spenderade jag ihop med Michaela och Marilla. Vi kunde skratta oss igenom dagarna och dem två tjejerna var min största trygghet. 

 

Jag har alltid haft mycket gemensamt med killar. Jag är väldigt sportintresserad, samtidigt som jag brinner för mode och skönhet. Detta har väldigt många tjejer inte klarat av och resultatet av det har varit mobbning, ensamhet och falska ryckten. När jag minns tillbaka på framförallt högstadiet hade jag en sån stor önskan att bara komma långt ifrån lödöse. I 9:onde klass köpte mamma och pappa en lägenhet i sannegårdshamnen, det var en 3:a precis vid havet och jag minns än idag frihetskänslan som uppenbarade sig. Jag skulle få flytta från den lilla by som jag var uppväxt i. Jag kände aldrig någon tillhörighet i Lödöse, det kanske låter kaxigt eller drygt att säga så. Men jag är ingen småstadstjej, jag föddes med att ta plats, synas och i lödöse får man varken ta plats eller synas. Allafall inte när jag växte upp. Som jag skrev i början angående tjejer som bloggade om fack, småstäder är ingen plats för människor som vill ta plats och synas. De blir utfrysta, förtryckta och attackerade gång på gång på gång. Men om det är något jag lärt mig under mina 25 år i livet så trots att jag kände mig utanför, trots att jag blev utsatta för mobbning så står jag starkare än någonsin idag. Jag vågade ta plats och jag vågade att synas vilket gör att jag är den starka trygga kvinna som jag är idag ! 

 

Tänk på det, alla ni som inte vill tillhöra ett fack och som inte känner er bekväma i att hålla tyst om ni tycker att något är fel. Våga ta plats, våga vara den fantastiska människa som du faktiskt är och våga tro på dig själv !