Jag kan inte förstå att du är borta, jag kommer på mig själv sitta i bilen och planera mina besök till dig, men det finns ingen att besöka. Vart är du nu och varför kommer inte du på besök? Vart är du och mormor nu och kan ni inte bara kika in i mitt liv och ge mig en stor kram. Jag saknar dina kramar morfar, du höll alltid kvar extra och det var du som lärde mig att kramar skall kännas. Jag älskade dina kramar och den sista gången jag pussade på din pannan visste jag nog inerst inne att det var den sista gången. Jag saknar dig så otroligt mycket, ända in i det sista skämtade du, även om du mådde dåligt och kroppen sa ifrån så kämpade du, mer tror jag för oss runt omkring än för dig själv. Vi fick alla våra stunder med dig och det går nog aldrig att säga farväl, jag ville bara ha mer och mer. Jag vill gå tillbaka 20 år när både du och mormor levde och mådde bra. Jag saknar er båda två mer än vad ni kanske tror, vi alla saknar er. Vad händer nu, allt blev så deffinitivt när du tog dina sista andetag, alla minnen av både dig och mormor tystnades. Vem skall berätta alla underbara historier från förr? Vem skall skriva alla dikter på våra presenter när vi fyller år? 

 

Jag ser på bilder från din sista tid och jag kan inte förstå att du inte finns med oss, kontrasten mellan att andas och inte är så hårfin. Vad händer med kroppen när sista andetaget tas, hur känns det, är man rädd eller är man redan iväg på en resa någon annanstans? Jag önskar bara få känna er, känna er närvaro hos mig, bara för en minut. Låt mig vet att ni mår bra och att ni är tillsammans igen. Jag älskar er !