Jag har alltid mer eller mindre haft någonform av prestationsångest. Det är något som jag verkligen hatar och varje gång hjärtat börjar rusa och illamåendet kommer krypandes blir jag så otroligt frusrerad och uppgiven. Jag minns när jag tävlade med min ponny livia, jag var alltid så himla nervös och varje gång bestämde jag att nä såhär skall det inte behöva kännas. Men ändå efter tävlingen så var jag snabb på att anmäla mig igen, för jag älskade verkligen att tävla. Känna in spänningen, gå in och leverera så gott som man kunde och i vissa fall placera sig :) Jag älskade känslan när allt satt, när man ihop med hästen flög som om vi hade vingar över hindren. Jag har även hållt på med andra sporter och framförallt inom friidrott fick jag en sån wow känsla en gång. Vi skulle hoppa höjdhopp på km tror jag det och jag verkligen flög över ribban, det var magiskt :D Jag var absolut ingen vinnare av höjdhopp, men jag var helt okej för min ålder. Tror jag hoppade runt 135-140 i högstadiet :)

 

Men vad jag vill säga om prestationsångest är att det inte är fel med att vara lite nervös och känna hur adrenalinet slår in i kroppen. Men det får inte gå till en sån gräns att man i flera dagar går och mår dåligt. Att hjärtat ständigt rusar och att man helst av allt bara vill krypa ner under täcket och inte komma fram förän allt har lugnat sig. Denna vecka har som ni kanske förstår varit så jäkla jobbig, bloggandet har varit lågt och jag har själv varit väldigt låg. Idag lämnade vi in ett arbete som jag varken vet in eller ut med, vi får se vad lärarna tycker om den. Sen ägnade jag hela dagen igår för planering inför praktiken. Jag känner att jag har kontroll, men det är ändå väldigt påfrestande. 

 

Jag hoppas att ni som känner stor prestationsångest försöker se bortom det och se till vad som verkligen betyder ngt. Skola är inte hela världen eller om du river ett hinder på en tävling gör inte att jorden går under imorgon. Värdera ditt liv utifrån vad som faktiskt betyder något <3 kram från mig !