- Min dotter blir liksom aldrig nöjd! Det kvittar om jag varit med henne en hel dag och bara gjort grejer som hon gillar så klagar hon ändå på kvällen när jag vill läsa tidningen för mig själv en stund.
- Ja, men eller hur!? Min femåring är precis likadan! För ett tag sedan hade vi en heldag tillsammans bara han och jag. Först gick vi i stan och kollade på leksaker. Sedan fikade vi och efter det gick vi på bio. När vi kom ut från bion bröt han ihop och ville inte åka hem utan tjatade om att se en film till! Det hade känts skönt med lite tacksamhet…
Just den här ordväxlingen har jag hittat på själv, men den skulle mycket väl kunna vara avlyssnad varhelst föräldrar möts och pratar om sina barn. För något som vi föräldrar reagerar starkt på är när vi anstränger oss för barnens skull och de inte tycks uppskatta det. Vi har behov av att bli sedda i våra kärleksfulla handlingar och när vi upplever att så inte sker väller besvikelsen fram: ”Här har jag ansträngt mig för barnens skull och istället för att vara tacksamma så gnäller de! Varför kan de aldrig vara nöjda!?”
Låt oss titta lite närmare på uppfattningen att ”barnen aldrig blir nöjda”. Stämmer den verkligen? Jag tvivlar.
Jag minns nämligen hur jag själv uttryckte mig i slutet av sommaren när semestern led mot sitt slut: ”Usch, jag vill inte börja jobba igen! Jag vill ha minst en månad till ledigt!” Betydde det att jag inte var nöjd med min semester? Tvärtom, det betydde att jag var väldigt nöjd. Jag tänker också på hur jag brukar reagera när min man kliat mig på ryggen och slutar. Det kvittar om han hållit på i tjugo sekunder eller tjugo minuter, jag suckar likväl och säger ”Inte sluta redan!”. Betyder det att jag inte är nöjd? Tvärtom, jag är väldigt nöjd.
Detsamma tror jag gäller barnen. Ett barn som efter en heldag med fika och bio skriker att han vill se en film till säger också något mellan de skrikiga raderna. Jag tror han säger: ”Jag har haft en helt fantastisk dag! Så fantastisk att jag önskar att den aldrig skulle ta slut!”
Mitt tips till föräldern: istället för lyssna på barnets ord och höra missnöje, försök höra känslan bakom orden – den stora tillfredsställelsen – och svara på den!
När föräldern svarar på barnets ord (snarare än på barnets känsla) låter det ungefär så här:
Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Nu har jag varit med dig hela dagen! Vi har både fikat och varit på bio. Kan du inte vara nöjd med det istället för att gnälla om ännu mer!?”
Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig missförstådd. Han är ju hur nöjd som helst! Jag anar också för att förälderns svar väcker oroliga funderingar hos barnet: ”Var det en uppoffring för mamma att vara med mig?! Hade hon inte lika kul som jag?”
Vad händer i föräldern som svarar så här? Troligen känner hon irritation och besvikelse och har tankar som förtar en del av glädjen från dagen: ”Varför måste en bra dag sluta så tråkigt?”
Den måste den inte. Föräldern kan välja att svara på barnets känsla istället för på barnets ord, vilket leder dem båda in på andra spår.
Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Ja, det var verkligen kul, eller hur?! Jag längtar redan efter nästa gång som du och jag kan ha en sådan här mysdag! Lovar du mig att du hänger med mig på bio igen någon dag?”
Barnet: ”Det är klart!”
Föräldern: ”Säkert? Lovar du?!”
Barnet: ”Det är klart jag lovar mamma!”
Föräldern: ”Vilken tur! Du… jag gillade trollet i filmen vi såg nu! Han var så himla söt! Vilken figur tyckte du mest om?”
(… Föräldern och barnet fortsätter prata om filmen, fikat och annat som hänt under dagen.)
Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig förstådd och glad. Det är härligt att veta att den man tillbringat dagen med också har njutit.
Och föräldern? Jag antar att hon känner sig betydligt gladare och mer tillfreds när hon väljer att fokusera på barnets tillfredsställelse och ha överseende med sättet på vilket den uttrycks.
Vad tror du?
