ja vart skall jag börja. I tisdags en väldigt nära anhörig till mig bort, mitt framför ögonen på mig och min familj. Det var otroligt gripande, ledsamt, overkligt ah ofattbart på alla sätt och vis. Döden är nog det som skrämmer mig allra mest. Ena stunden är kroppen fylld av liv, av värme och av luft och sekunden senare är allt borta. Kroppen sjunker sakta in, huden går från varm till ljummen till kall. Själen lämnar kroppen och man kan verkligen se när allt är borta, borta föralltid. Det gick inte att få tårarna till att sluta rinna ner för ens kind, så nära men ändå så långt bort. Man blir väldigt extistensiell när man tänker på livet efter döden, vart finns alla och träffas man nu och om ja, hur ser man då ut? Jag minns att jag önskade att personens mamma stod där i ljuset och omfamnade henne riktigt länge och väl. Jag kommer antagligen bara att skriva om detta nu i detta inlägg, det är inget som ni egenligen behöver tänka på eller höra mer om. It is what it is. 

 

Jag är något av en tänkare, funderar ofta på livet och hur mycket vi borde uppskatta det. Livet, fullt av kärlek, lycka, värme och lust. Det är min filosofi, att få leva med de som betyder allra mest och att alltid göra det saker som får mig att må bra. Jag vill ägna ett stort tack till alla mina fina vänner som skickat fina sms, ringt och gjort det som vänner ska göra. Finnas där extra mycket när man verkligen behöver det. Stor kram till er och såklart mina läsare !!