Som ni kanske vet har jag börjat rida igen efter mitt 6 månaders uppehåll ifrån hästar. Jag fick ju inte rida under grav, men fuskade såklart lite, Poke som robins systers häst hette var och är så extremt snäll (vet att det inte är en garanti) men jag litade på honom och jag tror att han visste att lilla hailey låg i magen. För er nya läsare så red jag western i 3 år då jag bodde i uddevalla och la all hoppning på fyllan. Dessa 3 åren gav mig så sjukt mkt, att sluta rida med tyglar och rida med sitsen, att läsa signaler och arbeta med munnen, ögonen och kroppen. För er som aldrig ridit western borde helt klart prova det. Riktigt lärorikt och häftigt. Men som sagt 6 månader sedan såldes hästarna och vi planerade flytt till kungälv. Det tog inte lång tid innan abstinensen kom ikapp mig och nu är jag medryttare åt en 22 årigt halvblodsto :) mysigt att bara kunna traska runt, såklart saknar jag hoppningen helt galet mycket. Är så sugen på att sitta upp på en pigg, busig häst/ponny och hoppa några enkla hinder. 

 

Jag läser mycket bloggar, bla. Linn, Nellie, nicolai (ibland), elin och ponnysanning. Det är så otroligt kul att följa utveckling, studera hästlivet idag jämfört när jag var ung (?!). Satt på tävligne på säve i helgen och störde mig lite. Jag beundrar de ryttare som rider följsamt, mjukt, väljer bra vägar och arbetar i harmoni. Men fy säger jag bara, de ryttare som slänger sig höger till vänster, oplanerade vägval och ah allmänt katastrof. Är såklart medveten om att hästar är olika och såklart svårridna men nu pratar jag inte om hästarna utan om ryttarna. 

 

här kommer lite kort ifrån westerntiden :) underbar tid !!

 

denna hästen saknar man riktigt mycket, så otroligt go och mysig !