Jag funderar på det ibland, hur syskon kan bli sånna ovänner, hur det kan bildas sånt hat att man inte ens kan hålla kvar kontakten. I min familj har vi en väldig stark kontakt till varandra och har väl alltid haft. Jag är minst i skaran och har väl gjrot min fotspår under uppväxten och det är nog mert en 1 gång som både joakim och jessica har velat adoptera mig till trollen. Det var ju ändå där ifrån de hade hittat mig påstod det, vilka trauman. Men i vilket fall som helst, vi har hållt banden och vi träffas lite då och då. Det skiljet 6 år till mig och joakim och 14 till jessica, en riktig sladdis med andra ord. Trots att vi är så olika på många plan har vi alltid varandra att lita på, nu när jag är gravid är Jessica min första källa när det är ngt som inte känns bra. Hon är tryggheten själv och har två helt fantastiska barn. Joakim är affärsman och säljer bla. aktier. Han har massa smarta idér och är också lugn och trygg. Jag minns en gång när jag var ute med jobbet på hans kvarterskrog, det var storm ute och jag kunjde inte komma hem. Vem tror ni bädda upp soffan med täcke, kudde och allt mitt i natten ?? jo min fantastiska bror för att lillasyster var i nöd. Det jag vill få fram är att man skall ta vara på sina syskon, sina gener, man kan inte hitta ngt närmare. Vänner kommer och går men familj är alltid de som står kvar när det blåser som mest. Nu vill jag inte ge skuldkänslor till dem som inte har så god kontakt till sina syskon, det kan vara andra aspekter som spelar in. men glöm aldrig av att tänka på det fina som finns precis framför ögonen på än pch som man växt upp tillsammans med !