Jag vill snabbt dela med mig lite till er, känner att jag får ventilera mig här istället för att sitta och prata med mig själv. Jag har under hela mina uppväxt varit stark men även svag, jag har utstrålat ett enormt självförtroende men slagits av prestationsångest och panikångest om vart annat. Jag har varit tävlingsinriktad men även gett upp hoppet innan hoppet ens varit över. Jag har varit stark men också svag. Men är det inte lite så som livet är, innan man hittar sig själv och inser hur oviktigt alla små saker som man innan stört sig på inte alls behöver vara en sån stor grej. Jag har alltid varit en otroligt positiv människa, vill alla väl, nästan lite för väl. Jag har blivit kallad dumsnäll för att jag ställer upp och försöker göra så att alla mår bra. Detta har tyvärr utnyttjats, kanske inte medvetet men det har hänt. En gång satt jag en hel helg och gjorde en killes historia a, alltså en 100 p kurs på en helg för att han skulle få G på kursen. Kalla det idioti, men jag tyckte så synd om honom för att han inte orkade fixa det själv. Jag får mer eller mindre ångest när jag ser hemlösa barn, vuxna eller djur på gatorna runt om i världen. Även om ni och alla runt omkring mig säger till mig att inte ge pengar osv osv så gör jag det ändå. kommentarer som '' ah men det går till knark, droger etc'' eller '' det är en liga, bla bla bla'' den dagen jag får sätta mig och tigga pengar på gatan kommer jag allafall inte känna mig lycklig. Sitta i regnet med en burk och be, jag tror knappast att man gör det frivilligt. 

 

Men vad gör mig besviken? Jag har inte ont av att ställa upp för vänner/bekanta, jag har inte ont av att fixa och dona. Det jag har ont av är skitsnack, sånt skitsnack som jag tagit mig ifrån så många gånger. I gymnasiet hade jag 1 tjejkompis, M och jag vi var allt. Tyvärr av olika anledningar splittrades vi, det var bådas fel, vi slogs med olika demoner inombords och det blev helt enkelt för mkt. Idag är vi goda vänner och hon bor i sthlm vilket jag tyckr är super kul ! Men åter till gymnasiet. Där umgicks jag med 6 st killar, jag var med dom jämt, hur roliga som helst. Inga bekymmer, mer än lite kärlek. Men aldrig en massa skitsnack, var det ngt så sa de till. De höll inte på att över analysera allt som sades. Självklart kom jag aldrig så nära dom killarna som jag kankse hade gjort med en tjejkompis, det blir ju lite olika samtalsämnen. Men ändå, det kändes så enkelt, jag hade en kille i den gruppen som jag pratade med nästan varje dag i telefon, om allt och inget. Det var också en kille i gruppen som jag var tillsammans med ett kortare tag, det är väl nackdelen med killkompisar. Det kan lätt bli kärlek. (kolla på mig och robin, började som vänner och slutade med allt det vi har idag) Jag kan ibland sakna tiden i gymnasiet, samtidigt som jag hatade delar av tiden i gymnasiet. Jag var otroligt ensam, trasig inombords och med otroligt splittrad personlighet. 

 

Jag har alltid varit sportinstresserad, tror det är därför jag dragits mot killarna, sitta och diskutera gårdagens resultat, spelsätt osv. det har alltid intresserat mig. Även det kan många tjejer störa sig på, '' åååh men var inte så märkvärdig'' '' vad är det du söker egentligen''. jag blir rent av skrämd, bara för att jag brinner för idrott och kan väldigt mycket om olika sporter så är man patetisk och söker uppmärksamhet. Hör ni själva hur sjukt det låter? Bara för att jag har koll på att zlatan mest av allt vill ha nr 10, eller att patrik carnbäck hade nr 14 på sin tid i frölunda betyder inte det att jag försöka hävda mig eller skapa plus poäng hos killarna. Give me a break ?! 

 

Jag är trött på allt skitsnack, jag är trött på allt typiskt tjejigt beteende med att baktala och snacka skit för att sekunden efter le och vara trevligt. Lämna det utanför mitt liv, jag klarar mig så mkt bättre utan det. Jag vet att mycket handlar om att hitta sig själv. Vara trygg i den man är och tro på det man gör. Det tog många år innan jag ens kunde aplicera på olika känslor jag hade i kroppen. Eller att sätta ner foten och ta en annan väg. Jag säger inte att man alltid måste vara stark, min största svaghet är att vara ledsen. När jag mådde som sämst, grät jag mig till söms i över ett år. Det gick inte en dag utan att jag grät. Det är min största rädsla, att vara ledsen, det väcker så mycket minnen av en tid jag helst vill glömma. Kankse är det därför jag ofta är så glad, för att jag vet hur mycket roligare livet är om man är glad. Alla har nog en triggerpunkt som man helst inte vill veta av. 

 

Så innan ni dömmer mig för hur jag är, ta reda på fakta och sluta skapa egna förutfattade meningar som det inte ligger någon som helst grund i ! 

 

peace and love 

 

// Jennifer