När lugnet från dagen lagt sig är det bara tyst, djupa andetag, blandat med ett dåvt pip ifrån korridoren. Mamma sitter i hörnet av rummet, med jobb, jobb och jobb. Jag ligger i sängen och tankarna går. En sköterska kommer lite då och då, vilka eldsjälar det finns på detta sjukhus. Jag önskar kunna ge dom mer och lite till, de gör ett fantastiskt jobb. Dagen har varit lång, men ändå känns det som tiden rusat, när kom vi hit, igår eller var det idag? Alla kommer vi att ligga här, eller kanske inte just här, men på något sätt är det hit vi alla kommer att gå. vissa alldeles för tidigt och vissa lever ett långt härligt liv. Men trots att livet varit långt gör det ändå så fruktansvärt ont. Att snart veta att vi inte kommer ses mer, det blir så definitivt. Hur säger man farväl och vad händer när hjärtat slutar slå? Får jag någonsin se dig igen. Tårarna rinner längst kinderna, även om jag vet så kommer jag aldrig att förstå. Detta är väldigt personligt och jag vet egentligen inte om jag borde skriva ner allt detta här. Men min blogg är väldigt personlig och jag antar att det är just det som min blogg är till för. Att få skriva, skriva och ännu mera skriva.