detta kanske är provocerande, men vad tror ni läsare, är vi så fysiskt oaktiva att psyket ballar ur och för att få utlopp för all energi behandlar vi varandra som smuts. Eller är det lättare att skriva saker i ord än att säga det i verkligen livet bara för att man inte ser hur sårade människan som får ta emot dessa ord verkligen bli? mobbning idag är ur mina ögon i en helt annan dimension än när jag var liten. När jag var liten, vilket inte var så längesen kunde vi ändå komma undan, mobbningen skedde mest i skolan och när man lämnade skolan fick man ändå en viss lugn och ro. Dock är ju ensamheten något som också sårar, men det kan jag skriva om en annan gång. Det jag vill få fram är att vi vuxna har ett ansvar, att uppfostra våra barn till att inte skada en annan individ, varken psykiskt eller fysiskt, barn föds inte som mobbare. Umgås med era barn, prata med era barn och hitta på saker med era barn.